”Du har snyggare bröst än Carro.”
Jag var femton bast. Klockade in på hundra pannor och lirade amerikansk fotboll. Styrketränade flera pass i veckan, utan en aning om vad jag höll på med. Borde ha marklyft och knäböjt; curlade och studsbänkade i stället. Mitt smeknamn i laget var Sälen, eftersom buken med lite fantasi såg ut som en sovande säl.
Första gången jag reflekterade över att jag var tjock, var jag fem. Lekis. Glåpord. Slagsmål. När jag glor på bilder från barndomen ser jag en normal unge med något extra kg hull, men Värmland hade ännu inte fått sin första Donken och normer förändras hela tiden. Dessutom behöver barn knappast en ursäkt för att reta varandra. En Lotta är en potta, en Stina dömd att grina. Att bli könsmogen först är en nitlott, att vara sist om möjligt värre.
Simma med strömmen, simma mitt i stimmet.
I mina ögon var Carros bröst alldeles utmärkta. Hon var söt och av rätt kön, och som tonåring med håriga handflator var jag inte särskilt kräsen. Framför allt var de inte lika hängiga som mina, men så var ju inte kommentaren avsedd att vara taskig mot henne, bara ytterligare ett konstaterande om min knubbstatus att lägga till handlingarna. Stod där i mina svarta badshorts, sög in magen och skrattade med. Sprang ned och gjorde bomben. Höll mig kvar i sjön när de andra gick upp. Vänerns grumliga vatten täcker det mesta. Carro gick hem.
Alla har försvarsmekanismer. Min var att sluta bry mig. Eller åtminstone att låtsas.
Jag växte, lirade boll, växte lite till, fick första flickvännen, spelade några matcher för U19-landslaget, gick sönder och slutade träna. Plötsligt var jag inte längre en stor kille som var duktig på sport, bara en ännu större kille som åt mer än klasskamraterna.
Samma ord, olika skepnader. Kraftig, tjock, fet. Uppmaningar att börja träna, i all välmening. Kanske ta en sallad till lunch i stället för buffé? Det är lätt att be folk dra åt helvete, svårare att inte vara där själv. Men vem vill vara ett offer och vi är alla vår egen lyckas smed.
Jag hade inte bytt ut en dag – låtsas jag.
För jag vet inte, jag. Varje gång jag tror att jag har tänkt färdigt i frågan, dyker det upp en annan infallsvinkel jag inte tagit hänsyn till än. Människor säger saker de inte menar och hittar mening där ingen finns. Mitt liv har format just mig, och jag är rätt jävla nöjd i dag. Har mina brister och ger lika mycket som jag får. Väger mer än någonsin men är inte lika tjock som när jag var tjugotvå och upptäckte att cigg, alkohol och låg inkomst är en effektiv diet.
Det tog några år att krympa, men till sist var jag så där smal jag aldrig varit men trott att jag borde vara. Kläder från de svenska modehusen passade äntligen. Medium, pour homme. Fuck Dressmann.
Visst hade det varit fint att påstå att det inte gjorde mig lyckligare? Glöm det. Jämfört med de unga vuxenåren var livet fantastiskt som tunn och nästan trettio. Brudar, polare och fest varje helg. Taggarna utåt slipades sakta bort och jag krympte lite till.
Att bli kallad rövhål väger ingenting jämfört med att inte vilja duscha med lagkamraterna. Om du tycker att jag är en dryg jävel, då har du åtminstone noterat mig. Så tänkte jag och krympte lite till, inför min sista sommar som smal.
Hipster-t-shirts med för korta ärmar, brunbränd kropp. Min egen lyckas smed och jag vågade gå fram till hon där borta, hon jag aldrig sett förut men ville ha som min. Åtminstone i kväll.
Jag minns inte vad jag sa, men det var säkert något drygt. Det var ju så man skulle ragga, hade jag lärt mig den rövhåliga vägen.
”Din arm ser ut som en tarm”, svarade hon och vände sig bort.
Det var elva år sedan jag slutade träna. Och jag hade tynat bort.
* * *
Veckans bonusset:
1. Poddavsnittet från i onsdags, nummer 139 i ordningen, handlar om skillnaderna mellan att träna med linjär progression och periodisering. Vilken kioskvältare, va? Men om du vill slippa platåer och bli stark snabbare, kan jag komma på få ämnen som är mer värda att grotta djupare i. Lyssna, för fan.
2. Det här är det hamburgerbröd jag bakar oftast. Perfekt till smashburgare.
3. Det finns några svenska konton på Instagram som försöker göra parodi på fitnessvärlden. Standardskämtet är att alla dopar sig, ingen kan kontrollera sexdriften och tjejer visar röven för mycket. Problemet med humor är att det är den svåraste genren att bemästra. Att göra en tung dramafilm som får publiken att böla, kommer alltid vara enklare än att få dem att tjuta av skratt – trots att det är det förstnämnda som premieras när branschpriserna delas ut. Även burdus humor bygger på tajming, finess och intelligens, och inte så sällan på att slå uppåt i stället för nedåt. Gissa vad jag tycker om de svenska parodikontona …
4. Efter den kaosvarma sommaren kan jag äntligen sova åtta timmar per natt igen. Vid sidan av hård träning och tillräckligt med näring, är god sömn nyckeln till träningsframsteg. Så medan min bänkpress blåste på som aldrig förr under sommaren, trots grava sömnsvårigheter, har den nu stannat av – kanske till och med börjat backa. Uppmuntrande.
5. Restaurangkritikern Jonathan Gold, vars frånfälle i somras jag nämnde här, berättade i en intervju att han medvetet valde bort restauranger som han på förhand visste att han skulle hata, eftersom han föredrog att vara en guide till fantastiska upptäckter än någon som drevs av att riva ned andra – trots att det stilistiskt är svårare att skriva en läsvärd hyllning än en bitsk sågning. För det vann han min eviga respekt.
6. I måndags tog jag mig faktiskt till gymmet under lunchen, för att köra en halvtimme konditionsträning. Det du! Det var värre än jag trodde. Status: sopa.
* * *