Philip Wildenstam

Ryktena om mina skador är kraftigt överdrivna

Det hugger till. Vänster fotled. Vad fan är nu detta?

31 grader i skuggan och jag kastar mina 135 kg ned i Årstaviken. Det är flera meter kvar till botten och allt jag gör är att trampa vatten. Flaxar lite med fossingarna. Och plötsligt värk.

Det gör fortfarande ont morgonen efter. Bänkpress i ottan. Anspänningen blir lidande när jag inte kan trycka ifrån med vänsterfoten så hårt som behövs. Det spelar ändå inte så stor roll. Höger handled gnäller fortfarande, trots att jag börjat använda stenhårda handledslindor. Vad är det nu, tre månader sedan volymen blev så hög att handleden sa ifrån? Fyra?

Det spelar ingen roll. Diskbråcket mår i alla fall bättre. Dagen innan böjde jag obehindrat. Sliten ländrygg, absolut, men mer molande trötthet än tecken på skada. Att kryckorna hämtades upp från förrådet tre månader tidigare är bara ett minne nu. En anekdot om hur träningspolarna hade kul på min bekostnad, när jag skuttade runt på gymmet och viftade med kryckan som en arg pensionär.

Just nu är träningen roligare än på länge.

Framsteg brukar ha den effekten. När du för femte veckan i rad slår ett nytt bänk-pb, irriterar det mindre att gymmet varvar Aqua-medleys med Metallica-covers och norrländskt industriskräp. När du lyfter med hopp om framtiden, är bristande luftkonditionering medan Sverige slår värmerekord inte ett lika stort bekymmer.

Varje pass tar två timmar. Ett pass om dagen. Helst sju dagar i veckan, minst sex.

Klart kroppen värker lite, men jag minns inte att det var så här i början av decenniet, när jag var 30 i stället för nästan 40. Flera faktorer spelar säkert in. Vikterna har blivit tyngre, seten fler och kroppen äldre. Dessutom sover jag sämre än jag brukade; dricker mer än brukligt.

För några månader sedan plockade jag bort all direkt bicepsträning och skar ned volymen för bröstryggen till en handfull set latsdrag per vecka. Inflammationen i bicepsfästena började bli kronisk, och jag kunde inte ignorera smärtan längre (eller ens pressa en tom stång över huvudet utan att grimaschera).

Det är mycket gnäll på mig nu, eller hur? Men axlarna mår bra trots bänkpress varannan dag. Det är nästan så att jag misstänker att de luras. Bjuder på reps-pb:s och nytt 1RM omvartannat. Får mig att tro att det kanske kan bli en bänkare av mig till sist ändå, efter en ökenvandring som varat sedan jag först såg en skivstång.

En annan ljusglimt är att jag går stabilare nedför trappor nu för tiden. Nervskadorna i högerknät är kvar från en misslyckad operation som skulle stabilisera knäskålen, men allt böjande har stärkt omgivande strukturer så pass mycket att ett löpsteg inte längre är uteslutet. Förutom att det är helt uteslutet eftersom löpning är för folk som hatar livet.

Att ha ont är vardag. Jakten på maxstyrka är inte motion. Om jag bara brydde mig om att träna för hälsan, hade dagliga promenader och ett par cirkelpass i veckan räckt långt.

Att knappt ens tänka på att ha ont är också vardag. Jag har blivit expert på att tona ned värken när någon frågar – och när jag började skriva den här krönikan tvingades jag gräva djupt i arkivet efter all irritation som bleknat jämte träningsglädjen.

Skavanker och skivstänger hör ihop numera. När jag inte har ont, gör jag inga framsteg.

För en tjugoåring som nyss upptäckt prehab, är det lätt att påstå att klok träning och skumma rullar håller dig skadefri samtidigt som rekordlyften står som spön i backen.

För en annan? Håll bara truten, yngling.

Om det är friskt eller ej får någon annan besvara. Det går att komma med många invändningar. Vad är ens poängen med att jag, en medioker styrkelyftare långt ifrån att kvala till SM, fortsätter jaga resultat som sannolikt aldrig kommer infinna sig, på bekostnad av min kropp?

Jag vet inte, men alternativet är så blekt.

Diskbråck, överbelastningar och muskelbristningar. Medan kroppen hittar på nya sätt att påminna mig om sin existens, klurar jag på hur jag ska lyckas få ihop 700 kg i totalen på min styrkelyftscomeback i början av 2019.

Dessutom är jag ju inte skadad eftersom jag inte missar några pass. Tvingas bara anpassa mig litegrann. Och kompromisser hör väl vuxenlivet till?

Jag är inte dum nog att tro att jag någonsin kommer vinna det här kriget, men det finns jävligt många slag kvar innan jag kastar in handduken.

*   *   *

Handboken för effektiv viktnedgång

Philip lyfter skrot och tappar hår. Tog silver på DM i klassisk styrkelyft 2016, i klass +120 kg (som hade två deltagare). Följ honom på Instagram för att ta del av fitnessvärldens mest dekadenta mix av baslyft, käk och buteljer.

Gillade du artikeln?

Prenumerera på nyhetsbrevet för att inte missa nästa!
(Helt gratis + Du får en e-bok!)

5 kommentarer

  1. Anonym

    Bra rubrik!

  2. Rasmus

    ÄNTLIGEN! Följde din blogg och dina tidningskrönikor för många herrans år sedan, och besvikelsen har bara överträffats av min förvåning när krönikorna lyste med sin frånvaro i och med din Styrkelabbetdebut. Du skriver verkligen svinbra, F5 har aldrig legat närmare på Styrelabbet.se. Ser fram emot mera.

  3. Anonym

    #BackaWildenstam

  4. Pelle

    Roligt skrivet, tränar crossfit. Gillar löpning, och får ångest av att lyft för tungt. Ändå har jag lyssnat på i stort sett alla era podavsnitt som är fördjävla roliga,informativa, och faktiskt givit några aha upplevelser när det gäller kosten, ( Träning kan jag ju allt om redan, jag tränar ju crossfit )

  5. Anonym

    Lysande! Beskriver min vardag som 40-plussare 🙂

Kommentarer är stängda.

Nästa artikelNy skivstång och viktskivor från Gymkompaniet!