Philip Wildenstam

Ibland längtar jag tillbaka till tiden som fåntratt

Låt mig börja med att förtydliga ordvalen i rubriken. Med ”ibland” menar jag ”nästan alltid”. Med ”fåntratt” menar jag ”lite mer fåntratt än i dag eller åtminstone fåntratt på ett annat sätt”.

Hänger du med?

Det bästa jag någonsin upplevt under mitt liv som skivstångsjunkie, var perioden som nybörjare. Allt var så enkelt och självklart då. Linjär progression funkade perfekt och jag blev starkare för varje pass. Alla som nötte mer än ett arbetsset marklyft var dumma i hela jävla hövvet. Att dricka fyra liter fullfet mjölk per dag packade på muskler och inte så lite fetmassa, men fett var ändå bara en investering i gains. Allt över tio reps var livsfarlig konditionsträning. Övningar utan skivstång saknade syfte och sådant kunde väl andra puckon få pyssla med medan jag hånflinade åt dem.

Enkelt, tydligt, resultatinriktat.

Sedan blev allt förvirrat. Framstegen bestämde sig plötsligt för att inspireras av SJ och skita i allt vad tidtabeller heter. Tillväxten kunde med nöp och näppe sägas bestå av en bråkdel muskler, men den ärligare sidan av mig förstod så klart att det mestadels var fläsk. Och ovanpå allt dök första riktiga skadan upp i form av axelbesvär, eftersom jag bänkade som att jag försökte balansera på en bosuboll under en jordbävning.

Så här i efterhand undrar jag om det sämsta som någonsin drabbat min träning, är att jag tids nog fattade att jag inte fattar någonting.

Kunskapstörst och Googleuniversitetet. Jag som bara hade läst en bok om styrketräning – Starting Strength – började läsa allt jag kom över. Testosteronstinna artiklar på T-Nation, ingenjörsguider på Styrkelabbet, bloggar och forum. Kastade mig över allt jag kunde hitta och begrep en del, men sorterade bort mycket som för nördigt och blev mer osäker för varje steg.

Tydligen var inplanerade deloadveckor jätteviktiga, oavsett om kroppen kändes sliten eller ej. Eller så borde jag bara böja tjugoreppare ett tag, för att sluta vara en liten lort. Och visst fanns det en poäng med att hänga kedjor på allt, men mitt gym hade inga kedjor så jag gick miste om flera världsrekord.

Visst fortsatte jag bli starkare, även om det var en frustrerande trög process.

Visst fortsatte jag växa, men styrkeökningarna överträffade inte midjemåttets expansion.

För varje program och teknikändring jag testade, stod det tusen åter. Total hängivelse till en idé, en övertygelse, en dogm, var ett minne blott. Och precis som livet i övrigt är träning fan så mycket enklare när du är dogmatisk. Eller, för all del, en fåntratt.

Min vilja att veta och förstå gjorde mig förvirrad och oförmögen att viga mer än en handfull veckor åt en förändring. Nähä, att flytta ut greppet några cm i bänkpress gav inte ett nytt pb efter två veckor? Då flyttar jag väl in det igen, om det ska vara så här.

Först när jag resignerade inför hur meningslösa de flesta av mina försök att tvinga fram förbättring var, började träningen gå framåt igen på ett något så när tillfredsställande sätt. Jag bestämde mig för att äta mina baslyft varje pass. Variera reps och viktval efter dagsform. Slå pb:s ibland. Kasta in bicepscurls och annat trams när andan faller på. Inte planera för mycket framåt; inte bekymra mig särskilt om det som varit. Försöka undvika de mest korkade sakerna som förefaller legendskapande i stunden, men ökar skaderisken exponentiellt.

Det går väl så där.

Framför allt är det en daglig kamp med insikten att det borde finnas effektivare lösningar där ute. Klokare, smartare, bättre. Men jag gör mitt bästa för att inte bry mig eftersom det är alldeles för lätt att återigen hamna i en ändlös cykel av mål- och programhoppande. Och då sitter vi här om ett år och jag tvingas skriva en ny krönika om vilken fåntratt jag är, som trodde att jag förstod något om den kropp jag bott i de senaste 37 åren och vilka renoveringsbehov just det här fuskbygget har.

Det är egentligen inte ens en effektiv lösning jag söker. Inget ger resultat för evigt och jag behöver något större att tro på. En ny dogm, en ny livslögn som kan svepa in mig i okunnighetens salighet. I stället får jag nöja mig med att vara missnöjd, medan fåntrattarna förklarar för mig varför allt jag gör är fel.

Det är inte för inte jag är lite sotis på dem.

*   *   *

Veckans bonusset:

1. Washington leder NFC East, hör och häpna. Ingen är mer förvånad än jag. Det tar nästan bort all glädje från att förvänta sig att allt kommer gå åt pipsvängen. För det kommer det ju. Alex Smith är den tråkigaste QB:n i ligan just nu.

2. Svenska styrkelyftförbundet svaradeförra veckans krönika med att de har fullt förtroende för sportchefen. Det är ganska oroväckande, särskilt med tanke på hur diverse forum senaste veckan exploderade med vittnesmål om övertramp från såväl sportchefen som styrelsemedlemmar. Den uppdämda vreden bland föreningens medlemmar bör tas på större allvar än så här.

3. Äggröra är den perfekta söndagsfrullen. Räck upp en hand om du vill att jag delar med mig av mitt favoritrecept.

*   *   *



Philip lyfter skrot och tappar hår. Tog silver på DM i klassisk styrkelyft 2016, i klass +120 kg (som hade två deltagare). Följ honom på Instagram för att ta del av fitnessvärldens mest dekadenta mix av baslyft, käk och buteljer.

Gillade du artikeln?

Prenumerera på nyhetsbrevet för att inte missa nästa!
(Helt gratis + Du får en e-bok!)

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

11 kommentarer

  1. Tommy

    ”Räcker upp en hand.” Bra skrivet. Har känt så dom senaste 10 åren. ?

  2. Tompa

    Räcker också upp en hand, och känner mig lite smått förtvivlad att jag relaterar till den här texten trots att jag bara tränat ett ynka år.

  3. Erika

    Hand upp! ? Dina recept är säkert jättegoda!
    Bra skrivet för övrigt. Det finns mycket att tänka på när det kommer till träning.. ?

  4. Johanna

    ?Japp, räcker upp en hand

  5. Kushtrim

    Händer och fötter upp!

  6. Mattias

    ?? Hand upp!
    Bra krönika. Hög igenkänningsfaktor! ?

  7. Sitter här med en hand i luften!

    Kommer det måhända att startas en matblogg på styrkelabbet? Nya recept dekadens och gainzzz varje lördag 😀

  8. Henrik Harding

    Bra skrivet. Jag har tränat i 25 år. Jag saknar också min dogm.

    Dessutom räcker jag upp en hand.

  9. David

    Undrar vad jag gjorde i fredags som fick mig att missa din krönika, mste varit nåt kul. Well well, den fick lysa upp en grå och tråkig tisdag istället! 🙂
    Räcker upp handen!

Nästa artikelRecension av Recoils ställbara hantlar (24 och 40 kg)