Philip Wildenstam

Vi behöver prata om Svenska styrkelyftförbundet

”Ser jag dig i fel sällskap representerar inte du Sverige.”

Orden landar i juniorens inkorg på Facebook en kväll inför junior-VM i klassiskt styrkelyft 2017. Mannen som skriver är i femtioårsåldern och anställd som Svenska styrkelyftförbundets sportchef.

”När blev du dopingtestad sist? Ser inget i min statistik.”

Det är två år tidigare och meddelandet skickas klockan 00:46 till en av landets mest lovande juniorbänkare, återigen precis inför ett stort juniormästerskap.

Samma år ringer min telefon. Jag är inte medlem i förbundet och har aldrig genomfört en licensierad styrkelyftstävling. Däremot har jag och ett gäng träningsintresserade vänner från Twitter ett halvår tidigare arrangerat en kompistävling i just styrkelyft. Ostrikta regler, tjo och tjim, kött och bärs på stan efteråt. Vi kallar eventet sarkastiskt för Björnbrottarlyftet och första upplagan får stort genomslag i sociala medier. Folk inspireras av vår amatörmässiga glädje över att få hiva skivstång i ett lättsamt sammanhang; många får upp ögonen för sporten och ett flertal av dem är i dag licensierade styrkelyftare, inklusive undertecknad. En person från Eleiko hör av sig efteråt och berättar att de mätte upp mer tjatter om Björnbrottarlyftet online än om årets SM i klassisk styrkelyft.

Det är dags att ses igen för en ny tävling och mer kött och bärs på stan. Förbundets sportchef ringer mig. Det går inte för sig att tävla i styrkelyft i Sverige utan hans välsignelse. Vi kan ju vara dopade och förstöra för alla. Om licensierade lyftare kommer och kollar på vår kompistävling – eller, hemska tanke, vill delta – riskerar de avstängning.

Det går inte heller för sig att dansa på Instagram, får en annan lyftare höra.

”Ingen spexar sig till VM. Lyft enligt reglerna. Då har du min respekt. Spexa inte bort det i nätattityd.”

Spola fram bandet till 2017 igen. Tyngre arrangerar en uppmärksammad marklyftstävling sanktionerad av förbundet. Allt sker enligt regelboken, men på nätet raljerar sportchefen över hur de kommersiella aktörerna tar över förbundets mandat.

Publiken på Tyngres tävling är större än på något svenskt mästerskap i mannaminne.

Om du vill tävla i styrkelyft i Sverige i dag, finns det bara ett alternativ som är anslutet till Riksidrottsförbundet. Och det alternativets ledarskap präglas tyvärr av hot, översitteri och rädsla för att det egna mandatet ska krympa i takt med att sporten växer.

Kritik viftas bort med att de bara följer reglerna. Doping riskerar att stjälpa skutan och bidragsmiljoner står på spel. Ändamålen helgar medlen.

Vittnesmålen om övertramp är många, långt fler än jag listat ovan. Jag har upprepade gånger kritiserat sportchefen och SSF:s styrelse på Instagram – för varje gång är det fler och fler som hör av sig. Av förklarliga skäl törs de flesta inte gå ut med kritiken offentligt. Landslagsplatser och licenser står på spel. Utfrysning och mobbing drabbar den som gör sig obekväm.

Förändringens vindar tar aldrig riktigt fart. En progressiv kvinna i styrelsen mobbas bort från sin post i början av 2018, efter att hon skrev på Instagram att hon följde ett kommersiellt träningsprogram. Kvar sitter gubbarna som är övertygade om att sporten bara kan leva på statsbidrag, såsom den alltid gjort, medan ökad kommersialisering och professionalisering är vad som kännetecknar idrottsutvecklingen internationellt.

Ironiskt nog finansieras delar av sportchefens lön med bidragspengar från något som kallas för Idrottslyftet, en satsning som ska förbättra verksamheten i landets idrottsföreningar för barn och ungdomar.

Jag undrar hur väl det klingar med att en femtioårig man sitter och skriver hotfulla meddelanden till juniorerna han får betalt för att utveckla.

*   *   *

Veckans bonusset:

1. Magasinet Filter har äntligen låst upp (åtminstone i skrivande stund) granskningen av Thomas Eriksson och hans bok Omgiven av idioter. Är du röd, blå, gul eller grön? Boken har sålt i hundratusentals exemplar och författaren föreläser på allt ifrån myndigheter till näringslivets största företag. Land och rike runt inbillar sig folk att det är en vettig idé att placera folk i färgade fack. Vilket det så klart inte är. Dels är det korkat och ovetenskapligt, dels kan det leda till ren och skär mobbing. Och Thomas Eriksson är en charlatan. Läs artikeln, för helvete.

(Uppdatering: Nu verkar Filter ha låst artikeln igen. Well, well … Den är värd att betala för.)

2. Jag känner mig rätt färdig med burgarskolan nu. I de nio senaste krönikorna har jag gått igenom köttmalning, bröd, teknik, ost, stekpannor, sås och senap. Nu är det upp till dig att lista ut hur din drömburgare ser ut. Det är så klart helt okej att tycka att den ska vara toppad med tryffel, bacon och fjorton andra tillbehör – men ge den anspråkslösa burgaren en chans först. Med bra råvaror och god teknik behövs inte allt käbbel. Lycka till.

3. På tal om burgare så avskyr jag den vanligaste frågan folk ställer till mig: ”Var serveras Stockholms bästa burgare?” Inte fan vet väl jag? Jag tycker att en handfull ställen i stan serverar riktigt bra skapelser, sedan beror det på humör och dagsform vilken jag är sugen på. Bun Meat Bun levererar en tvättäkta skräpmatsburgare utan käbbbel för under hundringen. Flippin’ Burgers är och förblir originalet som drog i gång burgartrenden. Barrels Burgers & Beer når ibland skyhög kvalitet, andra gånger slarvar de ut beställningarna. Lådan är en fantastisk fritidsgård för vuxna. Prime Burger gör för feta köttpuckar och tramsar med för många tillbehör, men det är rätt gott ändå. Phil’s Burger växer för snabbt och är för ojämna, men det är rätt gott ändå. Och så vidare. Tanken att något ska vara bäst är en distraktion och illusion. Att utnämna något till bäst är för folk som käkar en bra version och sedan bestämmer sig för att de har sett världen. Sådana påståenden följs dessutom nästan alltid av en toksågning av alternativen: ”Bastard Burgers gör de bästa burgarna i världen. Flippin’ Burgers är helt värdelösa.” Jaha liksom. Vad nyanserat.

4. En liten anekdot om SSF:s styrelse. I början av 2013 greps en chefsåklagare på ett hotell i Stockholm, när han försökte köpa sex av en prostituerad kvinna. För att göra hela situationen mer beklämmande, visade det sig snabbt att åklagaren ifråga hade jour och alltså var just den åklagare som polisen skulle meddela att de hade gripit en åklagare för brott mot sexköpslagen. Hänger du med? För övrigt satt mannen vid tillfället som ledamot i Svenska styrkelyftförbundet. Han avgick under tystnad. Ingen vill ju behöva hantera en skandal med transparens …

*   *   *

Marklyft Mambo - Slå nytt PB i marklyft!

Philip lyfter skrot och tappar hår. Tog silver på DM i klassisk styrkelyft 2016, i klass +120 kg (som hade två deltagare). Följ honom på Instagram för att ta del av fitnessvärldens mest dekadenta mix av baslyft, käk och buteljer.

Gillade du artikeln?

Prenumerera på nyhetsbrevet för att inte missa nästa!
(Helt gratis + Du får en e-bok!)

13 kommentarer

  1. Gud vad tråkigt att höra. 🙁 Alltså ärligt talat är styrkelyft i sverige (och kanske i IPF i allmänhet) en väldigt… tråkig sport, sedd som sport med allt vad det innebär, vilket även inkluderar åskådaraspekten. För lite liv, färg, och jippo for this youngin’ to be peppad att vara en del av den. En värld där frågor om mer färgglada lyftartrikåer viftas bort med svar som ”vafan gör ditt lyft bara, varför behöver du så mycket uppmärksamhet för?” Antar att dom som är mer fyrkantigt lagda want to keep it that way, så det inte börjar spreta någonstans och dom skulle kunna associeras med fel typ av personer, ”färgklick”, osv, eller bara få sin zen vibe fucked up av stök och stim. Själv säger jag dra på hårdrocken, rosa leotards, och kommentatorer som låter mer som att dom tar del av ett strongman-event snarare än sörplar te till biljard! Och så får styrkelyftsvärlden återkomma när den vet vad den ska göra med mig som transkvinna other than defaulta till att jag ska tävla som herre trots att jag bytt kön, because this babe has too much flavor att stå ut med biblioteksstämningen som råder. 😛

  2. Erik Ferneborg

    Förfriskande läsning när någon vågar ta bladet från munnen. Väl rutet, Philip!

  3. Martin

    Är inte det jättebra att förbundet ser till att våra representanter åker till mästerskap med ”rena papper”?

  4. Henrik Harding

    Johnny och Robert förstör vårt förbund… 🙁

  5. Roger

    Nu verkar det som många förbund har problem av och till. Se t ex Tyngdlyftningsförbundet med hur Carita slutade pga kände sig mobbad. Eller hur Stefan Ågren och andra som tränar för Fyshuset känt sig mobbade av förbundet inför tävlingar.

    Eller brottningsförbundet som också bråkat och haft sig under åren.

    Men det jag undrar är om du har någon kommentar till det allmänna svar som SSF la ut på Facebook häromdagen? Det verkade vara ett svar på detta och andra inlägg som de fått senaste tiden. Från min lilla kammare så lät deras svar sansat. Sen om det innebär någon reell förbättring återstår väl att se?

    /Roger

Kommentarer är stängda.

Nästa artikelAvsnitt 147: Hur ska du träna om ena benet eller armen är starkare än andra?